godkännande >>

När man i början av kristendomens historia utformade Bibeln var man också tvungen att godkänna de skrifter som var "Guds Ord" och de som inte var det. Att detta var nödvändigt var inte så konstigt. Vilken kuf som helst kunde ju sagt att just hans undervisning var från Gud.

Gamla Testamentet hade sedan tidigare godkänts av de judar som levde i Israel och Jesus själv hade sagt att Mose lag, profeterna och skrifterna talade om honom. Det var det namn man använde om Gamla testamentet och det innehöll exakt de skrifter vi idag har i en svensk bibel.

Nya Testamentet skulle innehålla skrifter av Jesus egna apostlar (lärjungar). Deras brev hade redan tidigare skickats runt till de första församlingarna och var förutom Gamla Testamentet det man undervisade från. Man sa att undervisningen skulle ha apostolisk auktoritet, dvs att någon av apostlarna skulle ha skrivit det eller någon i deras närhet. Paulus brev erkändes tidigt av apostlarna.

Omkring år 400 e Kr kan man på allvar se en klart godkänd bibel. Men den största delen av vårt Nya Testamente var i bruk redan omkring år 100 e Kr.

Det är intressant att notera att man på den tiden, för ca 2000 år sedan, hade en tradition av att framföra sitt budskap muntligt. En av orsakerna till att man så snabbt (historiskt sett är det oerhört snabbt) skrev ner undervisningen var för att försvara den sanna kristna tron mot alla som ville förvränga den till någonting Jesus och hans lärjungar aldrig stått för.